Vasikkavuoma är norra Europas största slåttermyr om 250 ha. Här möter dig en storslagen natur och är en levande historiebok om hur folk levde förr. Pajala och Juhonpieti bönderna blev ägare till slåttermyren, som vid lagaskifte år 1888 uppdelades i olika hemman. Erkheikki bönderna hade sin slåttermyr i Kaunisjoki.
Slåttermyrens näringsrika växtlighet var en förutsättning för bonden, myrklöver, starr och fräken var näringsrika och begärliga för kreaturen. Älven var full i lax och i skogen fanns de gott om småvilt som ekorre och skogshöns. Här var det gott att leva och bo.
Omkring den 15 juli började myrslåttern årligen och pågick till sena hösten. De rikaste myrarna slogs först och de sämre senare. Om sju strån föll ner vid varje lieslag var det värt att slå är en gammal sägen.
Höet slogs ner med lie. På slåttermyren var lieskaftet längre då myrhöet var lättare att slå, det krävdes mindre handkraft vid varje slag. En vinge samlade höet i strängar. Oftast tog man in höet efterföljande dag. Strängarna samlades ihop i högar som senare bars in i ladorna eller i början lades upp i hässjor. Under tiden myrhöet torkade föll fröna tillbaka ner till backen. Livscykeln var sluten till kommande år.
Hässjan byggdes så att den stod pall för höstens regn och rusk. Det översta lagret byggdes upp som ett tak. Regnvattnet rann ner åt sidorna och myrhöet under var friskt och helt fram till vinterns ankomst. När myren var frusen kördes myrhöet hem med ren eller häst.
Renar och älgar åt gärna av myrhöet och ställde till stora skador för bonden. Det här var ofta en intressekonflikt mellan renägaren och bonden. Renfogden hade till uppgift att värdera den skadan som renarna åsamkade och föreslå lämplig ersättning.
Myrlador började byggas. I början på initiativ av renägarna för att skydda bondens skörd. Som mest fanns det 280 lador på slåttermyren. Idag finns 82 kvar, renoverade och används till att lagra myrhöet i. Ladorna byggdes glesa för att låta myrhöet självtorka. Om höet torkade för mycket blev det sprött och smulades sönder.
Alla ladorna är vända mot bäcken, Vasikkajoki, för närmast bäcken var växtligheten bäst.
Högvatten var förutsättningen för god växt. Myren skulle översvämmas under sommaren ett flertal gånger. Dämmen och bevattningsdiken förbättrade vattentillgången. Myren blev mer näringsrik. I god tid innan slåttersäsongen öppnades dämmen och bäcken öppnades från växande myrhö. Avrinningen blev bättre och du tog dig fram till det begärliga myrhöet.
Slåttern började under andra hälften av juli månad. När slåtterblomman hade blommat ut var det dags att börja. Orkidéer, ängsnycklar, sumpnycklar och myrbräcka är några av de alla växterna som växer här. Vattenklöver och myrfräken var det som bonden ville ha till sina kreatur. De var näringsrika och växte oftast närmast bäcken där vattentillgången var bäst.
Oftast var familjerna rika på barn. Myrslåtter var en uppgift åt alla. De starkaste slog med lie. Oftast var kvinnor och barn med och räfsade. De äldre bar in höet till ladorna på långa slanor (sapilhaat).
Maten bestod oftast av hembakt bröd, rieska, smör, fläsk och fil. Fläsket var rejält saltat men stektes i den öppna elden. Kaffe eller vatten från en närliggande kallkälla.
Myrslåttern pågick fram till 1960-talet, förutom renägare som Bengt Hammarström som slog mindre delar som gröda åt sina renar.
1989 bildades MEJA Byautveckling som började med att återrestaurera myren. Ladorna renoverades, Sly röjdes och myren öppnades helt. Idag hävdas 205 ha årligen. Vi arbetar nu även åt LKAB där vi slår Rakkuribäcken.